Publikens val

Nordiska Museet
TopplistaTop list

Publikens val 2015

The Public's Choice 2015

Nordiska museet has a large and varied collection of objects, all of which relate to life in Sweden. Here you’ll find 26 objects. Which one is your favorite. 

You can see the results of the poll in the top list. Voting is now closed. The objects with the most votes will be exhibited in the fall of 2015.

Click on the cards to start!

Nordiska museet har en stor samling föremål som berättar om livet i Sverige. Här visar vi 26 av dem.  Rösta fram din favorit som vinnare av Publikens val.

 

OBS. Röstningen är nu avslutad. Du kan se resultatet i Topplistan. Det vinnande föremålet ställs ut på museet hösten 2015. 

 

Klicka på korten för att komma igång!

Anatomical figures from the 17th century

Anatomiska figurer från 1600-talet

These figures, on wooden bases with silk covers, were probably used to teach medical students, and possibly also by doctors to visualise internal anatomy for their patients. The anatomical figures are in ivory and depict a man and a woman. They are roughly 23 cm long and have loose organs beneath detachable abdomens. The female figure is pregnant.

Anatomy education in Sweden hails back to the early 17th century when male and female anatomy was believed to be the same, apart from the sexual organs. The male body was regarded as complete and became the norm for the human body. The vast majority of anatomical pictures from this time are therefore based on the male body, while images of the female body tend to focus on the sexual deviation from this norm. In older textbooks, anatomical works and models, the female body is therefore almost always shown in pregnancy. Women were primarily regarded as sexual beings.

Female anatomy did not start being studied more in its individuality until the latter half of the 18th century.

(The figures were donated to Nordiska museet by the Swedish Society of Medicine, 1944.)

NM.0242077, NM.0242078

Text: Maria Maxén

De här anatomiska figurerna, som ligger på bäddar av trä med sidentäcken, har troligen tjänat som undervisningsmaterial för läkarstuderande och kanske också för läkares behov av att åskådliggöra den inre anatomin för sina patienter.

Figurerna är av elfenben med lösa organ under avtagbara magar. De är cirka 23 cm långa. Kvinnofiguren är framställd som gravid.

Anatomiundervisningen i Sverige har anor från tidigt 1600-tal. Under denna tid ansågs anatomin vara densamma för män och kvinnor, med undantag av könsorganen. Mannens kropp sågs som fulländad och blev norm för den mänskliga kroppen som sådan. Den övervägande delen av de anatomiska bilderna från tiden återger därför den manliga kroppen, medan den kvinnliga kroppen oftast fokuserar på den sexuella avvikelsen från denna norm. I äldre medicinska läroböcker, anatomiska verk och modeller visas därför kvinnokroppen nästan alltid som gravid. Kvinnan sågs i första hand som en könsvarelse.

Först under andra hälften av 1700-talet börjar den kvinnliga anatomin att studeras mer i sin egenart.

(Figurerna donerades till Nordiska museet av Svenska Läkarsällskapet 1944.)

NM.0242077, NM.0242078

Text: Maria Maxén

Bridal shoes with a central heel

Brudskor med klacken mitt under foten

Good for dancing, said some. It was easy to spin on the heel even though the shoes were clumsy, heavy and inflexible. Some brides took the shoes off and danced in just their stockings.

Experience was needed to walk in these shoes. To keep their balance, the women of Dalarna would put down the front of the shoe first, and this very distinctive way of walking affected their barefoot gait.

This model of shoe was used in folksy environments, and was going out of fashion by the mid-19th century. This pair was last used by a bride in 1874 in Leksand parish, Dalarna province. The shoe type was used in a few other provinces as well, including Södermanland and Hälsingland.

NM.0012370

Text: Helena Lindroth

Bra att dansa i sade somliga. Det gick lätt att snurra på klacken, trots att skon var klumpig, tung och oböjlig. Andra brudar tog av sig skorna och dansade i bara strumporna.

Att gå i dessa skor krävde vana. Det berättas hur dalkullorna, för att hålla balansen, först satte ned framdelen av skon i marken, och att detta mycket särpräglade sätt att gå påverkade deras barfotagång.

Skomodellen användes i folklig miljö, och började bli omodern vid 1800-talets mitt. De här skorna användes sista gången av en brud 1874 i Leksands socken, Dalarna. Skomodellen fanns i några fler landskap, exempelvis Södermanland och Hälsingland.

NM.0012370

Text: Helena Lindroth

For fashionable smoking

Cigarettmunstycke

This cigarette holder must have attracted a good deal of attention when it was brought out for a smoke in the salons of the day. Made in 1835 from silver and ivory by Carl Fredrik Hultbom, a master silversmith of Stockholm. The piece is not only remarkable for its exclusive design or the fact that it belonged to the acclaimed romantic poet Karl August Nicander. Even smoking a cigarette would have caused quite a reaction, as the pipe and the fat cigar were still the preference of gentlemen in those days. Rolling tobacco in paper was rare and was the way of simpler folk. The cigarette or ‘little cigar’ only became popular in the mid-19th century in Europe, and made its widespread breakthrough with the first automatic cigarette machine in America in the 1880s.

Nicander the poet was 36 when the holder was completed in Stockholm in 1835. Perhaps he ordered it as an extravagant novelty inspired by the big wide world. He had spent a few happy years in Italy, and had returned with a lot of financial worries. He now lived with the Hamilton family at Boo Castle in Närke province, a pleasant life in a circle of literary friends. However, both his health and his finances were declining. Nicander passed away before his time in 1839, just short of his fortieth birthday.

NM.0078209

Text: Ulrika Torell

Det här cigarettmunstycket måste ha väckt uppmärksamhet när det plockades fram för ett bloss i dåtidens salonger. Tillverkat 1835, i silver och elfenben, av stockholmsmästaren Carl Fredrik Hultbom. Det anmärkningsvärda var inte bara det exklusiva utförandet eller att det tillhörde den hyllade, romantiske poeten Karl August Nicander. Själva cigarettrökandet torde fått ett och annat ögonbryn att höjas. Än så länge dominerade nämligen pipan och de tjocka cigarrerna bland tidens herrar. Att rulla tobak i papper var ovanligt och hörde till enklare folk. Cigaretten – ”den lilla cigarren” – blev först populär under 1800-talets mitt i Europa och slog igenom brett med den första automatiserade cigarettmaskinen i Amerika på 1880-talet.

Poeten Nicander var 36 år när munstycket förfärdigades i Stockholm 1835. Kanske beställde han det som en extravagant nymodighet med inspiration från den stora världen? Karl August hade tillbringat några lyckliga år i Italien och återvänt, tyngd av ekonomiska bekymmer. Nu levde han hos familjen Hamilton på Boo slott i Närke, ett behagligt liv i kretsen av litterära vänner. Men såväl ekonomin som hälsan sviktade. Nicander gick ur tiden redan 1839, kort före sin fyrtionde födelsedag.

NM.0078209

Text: Ulrika Torell

Doll’s Clinic

Dock-klinik

Staff and patients at one of Stockholm’s medical centres in the 1920s: the Dock-Klinik or Doll’s Clinic at department store NK. If you could afford it, you could take your dear friend along to fix their broken leg, lost eye or even lost head. Behind the counter, gravely concentrating professionals take care of the injured. Spare parts can be seen on the shelves: dolls’ heads, eyes, arms and legs, and new stuffing for worn teddy bears. There are small beds with patients in them in front of the counter.

The clinic also had a waiting room, which was filmed in two special reports from this little corner of reality during the interwar years. In 1922 the camera pans along the row of girls waiting patiently on chairs with their hats and coats on, holding their injured loved ones. In the next clip, from 1937, the voiceover says that not all is well with the world, not even in this happy department store. “This is the waiting room for the Doll’s Clinic,” says the voice. The camera shows dismembered dolls with holes in their heads and broken faces. “Even the best doctors would give up on cases like these – but not the Doll Doctor.” Nimble, serious fingers stuff and stitch and hey presto, your friend is all better again. “No wonder that after treatment, everything is just fine and dandy!”

NMA.0064165

Text: Ulrika Torell

Personal och en samling patienter vid en av huvudstadens vårdinrättningar under 1920-talet: Dock-Kliniken i varuhuset NK i Stockholm. Där kunde den som hade råd söka hjälp om en kär kamrat skadat benet, mist ögat eller rent av tappat huvudet. I vita rockar bakom disken tas de skadade om hand av professionella under allvarsam koncentration. På hyllorna syns reservdelarna: huvuden, ögon, armar, ben till dockor och ny stoppning till infallna nallar. Små sängar med nerbäddade sjuklingar står uppställda framför expeditionen.

Till kliniken hörde även ett väntrum. Det skildras i två filmreportage från detta lilla hörn av verkligheten under mellankrigstiden. Kameran panorerar år 1922 längs raden av tålmodigt väntande flickor, i hatt och kappa, placerade på stolar med en trasig käresta i famnen. I nästa klipp, från 1937, konstaterar en speaker-röst att allt inte är frid och fröjd i världen, inte ens i det glada varuhuset. ”Här är väntrummet till Dock-kliniken” säger rösten. Lemlästade dockor med hål i huvudet och sönderslagna ansikten visas upp. ”Inför så svårartade fall borde vilken läkare som helst ge tappt. Men dock-doktorn gör det inte.” Flinka, fackmässiga fingrar stoppar och syr och vips är vännen som ny igen. ”Inte underligt att allting efter behandlingen är hej-svejs!”

NMA.0064165

Text: Ulrika Torell

Puppet theatre

Dockteater

Playing with a puppet theatre and paper figures was a popular entertainment among children in the 19th century. New printing methods helped to spread tales and educational games more widely than before. There was great interest in historical heroes like Gustav Vasa, or fairy-tale characters like Snow White and Aladdin. The children enjoyed being part of the stories about heroes and princesses. But it was also quite easy to make your own stage with backdrops, and paper figures painted in bright colours. Famous plays like Othello and William Tell inspired role play at home.

This puppet theatre belonged to a child of the nobility who grew up in the 1830s with her three sisters on an estate on Lake Hjälmaren, not far from Örebro. It is made of wood, fabric and cardboard painted with whitewash to look like a real stage, with backdrops and a curtain. The scenes were played out in a rural environment with beautiful houses and nature. The figures include an elegant lady in a long dress and a woman in folk costume.

NM.0110198A-M

Text: Karin Dern

Att leka med dockteater och pappersfigurer var ett omtyckt nöje bland barn under 1800-talet. Genom nya tryckmetoder spreds sagor och pedagogiska spel till en större krets än tidigare. Det fanns ett stort intresse för historiska hjältar som Gustav Vasa eller sagofigurer som Snövit och Aladdin. Barnen levde sig gärna in i spännande berättelser om hjältar och prinsessor. Med ganska enkla medel kunde man också själv tillverka en teaterscen med kulisser och figurer av papper som målades i vackra färger. Berömda skådespel som Othello och Wilhelm Tell inspirerade till rollspel hemma.

Den här dockteatern har tillhört en adelsfröken som växte upp på 1830-talet tillsammans med tre systrar på en herrgård vid Hjälmaren, inte långt från Örebro. Den är gjord av trä, textil och papp som målats med limfärg för att likna en riktig teaterscen, med kulisser och ridå. Scenerna utspelar sig i en lantlig miljö med vacker natur och hus. Bland figurerna finns en elegant dam i lång klänning och en kvinna i folklig dräkt.

NM.0110198A-M

Text: Karin Dern

A mechanical picture

En mekanisk tavla

A picture showing an idyllic view of Katarina Church and its surroundings on Stockholm’s southern island, Södermalm. In the church grounds are groups of people in Gustavian dress, talking. Perhaps the service has just finished, or they are just arriving. In the background we can just see some high-lying windmills. This hand-coloured copperplate is by German artist Johann Thomas Hauer, probably etched in 1785. The picture was subsequently fitted with mechanisms. Clockwork has been fitted in the church tower (marked Quer, London 1818). Windmills not seen on other copies of the print have also been added. And of course, how much more fun to have spinning windmill sails in the background!

The picture is an unusual symbiosis between a traditional copperplate and a technical mechanism. Mechanical pictures tend normally to focus on the mechanics, whereas in this one the work of art is the main feature. The mechanics play more of a decorative role.

NM.0055501

Text: Annika Tyrfelt and Dennis Crona

En tavla med idyllisk vy över Katarina kyrka med omnejd på Söder i Stockholm.

På kyrkbacken står grupper av människor i gustavianska kläder och samtalar. Kanske är gudstjänsten just slut, kanske är de på väg in. I bakgrunden skymtar högt belägna väderkvarnar. Det handkolorerade kopparsticket är av tysken Johann Thomas Hauer, sannolikt ristat 1785. Tavlan har i efterhand försetts med mekanik. Ett urverk har monterats in i kyrkans torn (märkt Quer, London 1818). Väderkvarnar som inte finns med på andra exemplar av trycket har också lagts till. Och visst blev det roligare med snurrande kvarnvingar i bakgrunden!

Tavlan är en ovanlig symbios mellan ett traditionellt kopparstick och mekanik. Vanligtvis står mekaniken i fokus i mekaniska tavlor. I denna tavla framträder istället konstverket. Mekaniken får ta rollen som dekorativt inslag.

NM.0055501

Text: Annika Tyrfelt och Dennis Crona

Keeping an eye on law and order

Ett vakande öga över lag och ordning

Metal police badge, 11 x 13.5 cm, an insignia showing that the wearer had police powers. The last wearer of this particular badge was one Johannes Abrahamsson of Foss parish in Bohuslän province, western Sweden. The badge bore the motto of King Karl XV Land skall med lag byggas (By law the land shall be built), and can therefore be dated to his reign, 1859-1872.

Voluntary police constables assisted the bailiffs, who were the local rural police in Sweden at the time. Being a voluntary police constable was an unpaid, time-limited position of trust. To qualify one had to be of age, and known as a well-behaved person. Only men could become constables. Voluntary policemen were originally appointed by the parish meeting, but the local council took over after 1862.

Abraham Johansson, who donated the badge to Nordiska museet, said: “The police badge could not be worn openly, it had to be inside your waistcoat. The person wearing the badge had the same powers as the police. The local council appointed voluntary constables for a term of 4 years.”

NM.0125342

Text: Cecilia Hammarlund-Larsson

Polisbricka av plåt, 11x13,5 cm, ett tjänstetecken som visade att bäraren hade polisiära befogenheter. Den siste användaren av just denna polisbricka hette Johannes Abrahamsson från Foss socken i Bohuslän, i västra Sverige. Brickan bär kung Karl XV:s valspråk ”Land skall med lag byggas” och kan därför dateras till hans regeringstid 1859–1872.

De frivilliga poliskonstaplarna var medhjälpare till fjärdingsmännen, den tidens närpoliser på den svenska landsbygden. Att vara frivillig poliskonstapel var ett tidsbegränsat och oavlönat förtroendeuppdrag. Kravet var att man var myndig och känd som en skötsam person. Endast män kunde få uppdraget. Fram till 1862 utsågs de frivilliga poliserna av sockenstämman, därefter övertog kommunalstämman uppgiften.

Abraham Johansson som skänkte polisbrickan till Nordiska museet har berättat: ”Polisbrickan fick ej bäras öppen, skulle bäras innanför västen. Den som bar brickan hade samma rätt som polis. Till frivillig polis valdes man vid kommunalstämma för en tid af 4 år.”

NM.0125342

Text: Cecilia Hammarlund-Larsson

From discretion to sexual revolution

Från diskretion till sexuell revolution

Green condoms in colourful packaging were sold openly in the 1970s in the Swedish Association for Sexuality Education’s (RFSU) shops, which were called Blommor och Bin (equivalent to the English euphemism ‘The birds and the bees’, referring to courtship and sex). Sometimes you got them for free if you bought something else. No more embarrassment and brown paper bags.

In Sweden, advertising condoms or even informing about their existence was banned right up until 1937. The belief was that awareness of contraception among the population would lead to an increase in prostitution and pose a threat to the family.

But even after the anti-contraceptive law was abolished, condoms could only be sold where medical products were sold. In 1937 the Swedish Association for Sexuality Education started a chain of shops which sold condoms, among other things, if very discreetly. In the 1970s it became legal to sell condoms anywhere, and the Association began selling them in their new Blommor och Bin shops, which had opened in 1969. The condom had come out of the closet and become part of the sexual revolution, with new ideas about sex and relationships.

NM.0279017+

Text: Leif Wallin

Gröna kondomer i färgglada förpackningar såldes helt öppet under 1970-talet i RFSU:s butiker Blommor och Bin. Ibland fick man dem gratis om man köpte en annan vara. Borta var hymlandet och den diskreta bruna papperspåsen.

I Sverige var det förbjudet att göra reklam för kondomer eller ens upplysa om dess existens ända fram till 1937. Man trodde att en medvetenhet om preventivmedel bland befolkningen skulle leda till ökad prostitution och vara ett hot mot familjen.

Men även efter att preventivmedelslagen upphävts fick kondomer endast säljas där sjukvårdsartiklar såldes. RFSU startade en affärskedja 1937 där de bland annat sålde kondomer, men mycket diskret. På 1970-talet blev det fritt fram att sälja kondomer var som helst och RFSU började sälja dem i sin nya butikskedja Blommor och Bin, som grundats 1969. Kondomen hade tagit steget ut ur garderoben och blivit en del av den sexuella revolutionen med nya idéer om sex och samlevnad.

NM.0279017+

Text: Leif Wallin

The Countess de Casa Miranda’s table clock

Grevinnan de Casa Mirandas bordsur

This table clock once belonged to the world-famous Swedish opera singer Christina Nilsson (1843-1921), who was known as the Countess de Casa Miranda from 1887. Made of brass and copper, the clock has punched and etched decor and was made by B. v. Beskow in Gothenburg in the 1910s. The decorations include a picture of her childhood home Snuggetorpet and a symbolic depiction of faith, hope and love. On the sides are two verses, one of them taken from Esaias Tegnér’s poetic work Frithiofs saga.

Christina Nilsson was born into a poor crofter’s family in Vederslöv parish, southern Sweden. Her gift for music was noted early on when, as a child, she sang and played the fiddle at markets. A patron paid for her first singing education in Gothenburg. From 1860 she studied in Paris, and four years later she debuted at the Paris Opera. She quickly became an acclaimed star in Paris, London, the USA and Russia. On 23 September 1885 she performed in a concert in Stockholm. A massive crowd of 50,000 came to the Grand Hotel to pay her tribute. When the crowd were leaving the area, panic broke out and 20 women were trampled to death. This deeply tragic event attracted a lot of attention and remained in people’s memories for a long time.

NM.0149321

Text: Cecilia Hammarlund-Larsson

Det här bordsuret har tillhört den världsberömda svenska sångerskan Christina Nilsson (1843–1921), som från 1887 titulerades grevinna de Casa Miranda. Bordsuret är av mässing och koppar med punsad och etsad dekor och tillverkades av B. v. Beskow i Göteborg på 1910-talet. Dekorationerna visar bland annat en bild på hennes barndomshem ”Snuggetorpet” och en symbolisk framställning av tro, hopp och kärlek. På urets sidor återfinns två verser, den ena hämtad ur Esaias Tegnérs diktverk Frithiofs saga.

Christina Nilsson föddes i en fattig torparfamilj i Vederslövs församling söder om Växjö. Hennes musikaliska begåvning uppmärksammades tidigt då hon som barn uppträdde på marknader med sång och fiolspel. En mecenat bekostade hennes första sångutbildning i Göteborg. Från 1860 studerade hon i Paris där hon fyra år senare gjorde sin debut på Parisoperan. Hon blev snabbt en hyllad stjärna i Paris, London, USA och Ryssland. Den 23 september 1885 framträdde hon på en konsert i Stockholm. En stor folkskara på över 50.000 människor kom till Grand Hotel för att hylla henne. När folkskaran skulle lämna platsen utbröt panik och 20 kvinnor trampades till döds. Denna djupt tragiska händelse blev mycket uppmärksammad och fanns länge i människors minne.

NM.0149321

Text: Cecilia Hammarlund-Larsson

Italian sandalettes from the 1940s

Italienska sandaletter från 1940-talet

These colourful sandalettes with striped suede wedge heelsare stamped with the text “Creations Ferragamo’s Florence, Italy”. They were bought at Svan Skodon shoe shop in Stockholm and were worn by a woman in Stockholm.

Shoe designer Salvatore Ferragamo (1898-1960) was renowned for his artistic design of comfortable, skilfully made shoes in the latest fashions. He often designed high-heeled shoes but with rounded toe sections and room for the flex of the foot. Ferragamo made shoes for many famous people, including female Hollywood stars. Individual lasts were made for these customers.

NM.0262197

Text: Helena Lindroth

De här färgglada sandaletterna med randig kilklack av mocka är stämplade ”Creations Ferragamo´s Florence, Italy”. Skorna är köpta hos Svan Skodon i Stockholm och har använts av en kvinna i Stockholm.

Skoformgivaren Salvatore Ferragamo (1898–1960) var känd för sin konstnärliga formgivning av bekväma, hantverksskickligt tillverkade skor i senaste mode. Han utformade ofta högklackade skor men med rundade tåpartier och plats för fotens flex, fotens utvidgning vid fotisättning. Ferragamo tillverkade skor till många kända personer, bland annat till kvinnliga skådespelare i Hollywood. Till dessa kunder utformades individuella läster.

NM.0262197

Text: Helena Lindroth

Paper clothes

Kläder av papper

In 1967, Göran Söderström went to the Paper House shop on Nybrogatan in Stockholm and bought this shirt made of paper. At the time it was quite hip and fashionable. The shirt was worn to a party, and perhaps one other time, but was then left unused and donated to Nordiska museet in 1982.

Clothes made of paper were launched as something new and modern in the latter half of the 1960s and were a major fad in the USA, among other places, where shops even opened that only sold paper clothes. This was during the ‘disposable’ age, when everything had to be rational and fast, and environmental thinking was still in its infancy. The designs were often colourful and bold, but when you wore the clothes you had to take care so they didn’t tear. The trend didn’t last long, dying out by the end of the Sixties. However there is still paper underwear, for instance in the healthcare sector.

NM.0310847

Text: Leif Wallin

1967 gick Göran Söderström till affären Paper House på Nybrogatan i Stockholm och köpte denna skjorta tillverkad av papper. Då något ”hippt” och nymodigt. Skjortan användes på en fest, och kanske vid ytterligare ett tillfälle, men blev sedan liggande och skänktes till Nordiska museet 1982.

Kläder av papper lanserades som något nytt och modernt under 1960-talets andra hälft och blev en stor fluga i bl.a. USA, där det till om med öppnade affärer som enbart sålde papperskläder. Det här var under ”Slit-och-släng-epoken” då allt skulle vara rationellt och snabbt och miljötänkandet fortfarande var i sin linda. Designen var ofta färgstark och vågad, men när man bar plaggen fick man vara försiktig så de inte revs sönder. Trenden höll inte i sig särskilt länge och redan vid 1960-talets slut dog den ut. Men underkläder av papper finns fortfarande, bland annat inom sjukvården.

NM.0310847

Text: Leif Wallin

Swedish Seventies design – Katja of Sweden

Svensk 1970-talsdesign – Katja of Sweden

This figure-hugging, richly patterned tricot dress is a wonderful example of Katja of Sweden’s stylish composition of pattern, colour and model.

The dress was made in Sweden at MmT Tricot (the Malmö mechanical tricot mill), with which Katja of Sweden worked for almost 20 years from the mid-1950s.

Fashion designer and artist Katja af Sweden (née Hallberg, 1920) trained in New York and other places, and with her husband Rod Geiger started the company Katja of Sweden, in Sweden. From 1975 she worked in the USA.

NM.0331776

Text: Helena Lindroth

Denna figurnära, rikt mönstrade trikåklänning är ett härligt exempel på designern Katja of Swedens stilsäkra komposition av mönster, färg och modell.

Klänningen är tillverkad i Sverige vid MmT Tricot; Malmö mekaniska tricotfabrik, som Katja of Sweden samarbetade med i nära 20 år, från 1950-talets mitt.

Modedesignern och modetecknaren Katja af Sweden (f. Hallberg 1920) utbildade sig bland annat i New York, och startade tillsammans med maken Rod Geiger företaget Katja of Sweden i Sverige. Från 1975 var hon verksam i USA.

NM.0331776

Text: Helena Lindroth

The frock – a practical unisex garment

Kolten – ett praktiskt unisexplagg

Going back a hundred years or so, people’s clothing choices were very different. Children’s clothes were practical and gender-neutral. The frock, which was worn by boys and girls alike, could be used by several generations of children, and it was not uncommon to add extra fabric to make the garment longer. When the child then started wearing adult clothes, it was an indicator showing that he or she was mature, both in working life and in choice of clothing.

This frock is from Segersta parish, Hälsingland province, and is probably from the latter 18th century. The fabric has been indigo-resist printed. Using printing blocks, sections not to be dyed were waxed before the fabric was immersed in an indigo bath. When the wax was then washed off, the pattern emerged in white against the indigo base colour. ‘Blue dye houses’ that used this technique were known in Europe from the 17th century, and the method became common in the 18th century.

NM.0003206

Text: Anna-Karin Jobs Arnberg

Om vi tittar tillbaka hundra år i tiden såg klädvalet annorlunda ut. Barns kläder var könsneutrala och praktiska. Kolten, som användes av både pojkar och flickor, kunde användas av flera generationer barn och det var inte ovanligt att man skarvade på med extra tyg så att plagget blev längre. När barnet sedan övergick till vuxenkläder blev plaggen också markörer som visade att barnet blivit moget både i arbetsliv och i klädbruk.

Denna kolt kommer från Segersta socken i Hälsingland och är troligen från 1700-talets senare del. Tyget är i så kallat blåtryck. Med hjälp av tryckstockar vaxades de partier som inte skulle bli färgade innan tyget sänktes ned i ett indigobad. När vaxet sedan tvättades bort framträdde mönstret i vitt mot den indigoblå bottenfärgen. Blåtryckerier är kända i Europa sedan 1600-talet och metoden blev vanlig under 1700-talet.

NM.0003206

Text: Anna-Karin Jobs Arnberg

Magical Dalecarlian horse

Magisk dalahäst

Made in Nusnäs, Dalarna. The Dalecarlian horse is a hand-carved, hand-painted wooden horse which has become a popular souvenir and a symbol of Sweden.The horses were originally home-made toys. Due to where it was used, this Dalecarlian horse has gone from being just a toy or souvenir to also being a magical object.

A few years ago, some women bought this 7.5 cm tall Dalecarlian horse in the Nordiska museet shop. Last year they came back to the museum and wanted to return it, as they believed it brought bad luck. The horse had been given to a newborn baby boy who wasn’t “growing properly”. The women didn’t want their money back, they just wanted to get rid of it. Instead they bought the biggest Dalecarlian horse in the shop. They were clearly hoping for some sympathetic magic; a larger horse was supposed to make the boy grow and get bigger.

Not only the customers in the shop regarded this Dalecarlian horse as a magical object but also the staff, who didn’t know what to do with it; they even suggested burning it. The Dalecarlian horse had been transformed from a souvenir to a supernatural object that brings bad luck. It is now in the Nordiska museet collections amongst other magical objects.

NM.0332060

Text: Lena Kättström Höök

Tillverkad i Nusnäs, Dalarna. Dalahästen är en handsnidad och handmålad trähäst som blivit en vanlig souvenir och symbol för Sverige.Ursprungligen var hästarna hemtillverkade leksaker. Den här dalahästen har genom sitt användningsområde övergått från att enbart vara leksak/souvenir till att även bli ett magiskt föremål.

För några år sedan köpte några kvinnor den här 7,5 cm höga dalahästen i Nordiska museets butik. I fjol kom de tillbaka till museet och ville lämna tillbaka hästen, eftersom de ansåg att den förde otur med sig. Hästen hade givits i present till en nyfödd pojke som ”inte växer som han ska”. Kvinnorna ville inte ha några pengar tillbaka utan bara bli av med den. I stället köpte de den största dalahästen i butiken. Här handlar det om besvärjande likhetsmagi. En större häst ska göra att pojken växer och blir större.

Det var inte bara kunderna i butiken som betraktade denna dalahäst som ett magiskt föremål utan även personalen, som inte visste vad de skulle göra med den och till och med föreslog att den skulle brännas upp. Dalahästen hade transformerats från souvenir till ett övernaturligt föremål som för otur med sig. Nu finns den i Nordiska museets samlingar bland andra magiska föremål.

NM.0332060

Text: Lena Kättström Höök

Miniature portrait of Carolina Elisabeth Ruders, circa 1820

Miniatyrporträtt av Carolina Elisabeth Ruders, ca 1820

A miniature portrait of author Carolina Elisabeth Ruders, the first woman to receive the Swedish Academy’s lesser gold medal for elocution. This was in 1826 when she was 23 years of age. Less than six months later she was dead.

To promote the Swedish language and literature, the Swedish Academy organised elocution and poetry competitions on pre-determined themes. Carolina Ruders chose to write about “The end of King Albrecht’s Reign”. Five contributions were received, but hers stood out as “a true and solid account in a fine style of writing” and was awarded the Academy’s lesser prize.

The award ceremony took place at the Swedish Academy’s annual formal gathering on 20 December 1826. The essay was read out in front of Academy members and listeners, among them Johan Olof Wallin, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer and Carl Gustaf af Leopold. In the gallery was Crown Prince Oscar himself. However, Miss Ruders herself was not present. Perhaps she was already ill. Carolina Ruders died of gastric fever* on 23 May 1827, not even 24 years old.

What do you think Carolina’s future would have been like had she lived a long life? She would not have been able to capitalise on her talent by studying at university, as universities were closed to women until 1873.

Gouache, dimensions: height 6 cm, width 4.7 cm

NM.0230237

* A name for various stomach infections: typhoid fever, typhoid, influenza with symptoms mainly in the stomach, gastritis with fever (Gunnar Lagerkranz, Svenska sjukdomsnamn i gånga tider [Swedish disease names in times past], 2008).

Text: Maria Maxén

Miniatyrporträtt föreställande författaren Carolina Elisabeth Ruders, den första kvinna som erhöll Svenska Akademiens mindre guldmedalj i vältalighet. Detta skedde 1826 då hon var 23 år gammal. Mindre än ett halvår senare var hon död.

För att främja svenska språket och litteraturen anordnade Svenska Akademien tävlingar i vältalighet och skaldekonst över förutbestämda ämnen. Carolina Ruders valde att skriva om ”Slutet av Konung Albrechts Regering”. Fem bidrag hade skickats in, men hennes utmärkte sig genom ”--- en sann och redig framställning i en ren skrifart” och belönades med akademiens mindre pris.

Prisceremonin ägde rum på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december 1826. Uppsatsen lästes upp inför akademiledamöter och åhörare, bland dem Johan Olof Wallin, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Carl Gustaf af Leopold. På åhörarläktaren satt självaste kronprins Oscar. Mamsell Ruders själv var däremot inte närvarande. Kanske var hon redan sjuk? Carolina Ruders avlider i gastrisk feber* den 23 maj 1827, ännu inte 24 år gammal.

Hur tror du att Carolinas framtid blivit om hon fått leva ett långt liv? Hon hade inte kunnat utnyttja sin begåvning genom studier på universitet. De var stängda för kvinnor ända fram till 1873.

Gouache, dagermått: höjd 6 cm, bredd 4,7 cm

NM.0230237

*Namn för olika infektioner i magsäcken, tyfus, paratyfus, influensa med företrädesvis symtom i magsäcken, magkatarr med feber (Gunnar Lagerkranz, Svenska sjukdomsnamn i gångna tider, 2008).

Text: Maria Maxén

‘Negariva’ – a cultural treasure from Skåne

Negariva – en skånsk kulturskatt

This is what is known as a ‘negariva’, one of the most valuable objects in Nordiska museet’s collection. The rake, called a ‘riva’ in Skåne province, was used in cereal harvesting. It was used to rake the cereal, which had been harvested with a scythe, into piles for binding into sheaves. The women would race to see who could pile the cereal up into the right sized batches the fastest. The job was done running with the rake along the rows of harvested cereal. The prefix ‘nega’ may come from ‘niga’ (which means to curtsey in Swedish), referring to the fact that one had to bend one’s knees when working with the rake.

A Nordiska museet official spent years looking for a ‘negariva’ in Skåne. Many people knew what he was asking for, but there were no actual samples of the rake left. It was a great tragedy that what used to be such a common farming tool had disappeared completely.

So the quest continued, and one summer’s day in 1960 a farmer from Lilla Isie suddenly replied, “A ‘negariva’, I have one of those in the loft.” There was much celebrating when he proudly drove up to Stockholm with the rake. The ‘negariva’ was presented as one of Nordiska museet’s most important acquisitions that year, in competition with fine silverware and beautiful jewellery.

NM.0261751

Text: Per Larsson

Detta är en negariva, kanske något av det mest värdefulla Nordiska museet har i sin samling. Räfsan, eller rivan som redskapet kallas i Skåne, användes vid sädesskörden. Med den räfsades säden, som skördats med lie, ihop till högar för att bindas till kärvar. Kvinnorna kunde tävla om vem som snabbast fördelade den liggande säden i lagom stora högar. Arbetet utfördes springande med räfsan längs med raderna av avslagen säd. Förstavelsen ”nega” kan möjligen komma från att man böjde på knäna, niga, då man arbetade med rivan.

En museitjänsteman från Nordiska museet letade i åratal efter en negariva i Skåne. Många visste vad han frågade efter men ingen sådan räfsa fanns bevarad. Att ett förut så vanligt redskap var helt försvunnet var en stor sorg.

Letandet fortsatte och en sommardag 1960 svarade plötsligt en bonde från Lilla Isie: ”– En negariva, dé har jag en på loftet.” Glädjen var stor då han stolt åkte upp till Stockholm med räfsan i sin bil. Negarivan presenterades som ett av Nordiska museets viktigaste förvärv det året, i tävlan med silverpjäser och vackra smycken.

NM.0261751

Text: Per Larsson

Game of the Snake

Ormspel

This spiral game from 1791 is a board game with dice, the aim being to reach the end of the winding trail as quickly as possible, with helps and hinders along the way. The key is to be lucky and avoid the hinders. The handwritten rules have small rhymes explaining the different circles: land on the Stag and you advance, but the Bridge, Well, Tower and Inn are all hinders and you miss a go, for example. The worst circle is the skull, which is just near the end where love awaits. Land on this death square and you have to go back to the start. The winner is the one to reach the maiden in the middle circle first.

The game board was probably painted by hand and has faded with time, making the text hard to read. It belonged to a factory owner in southern Sweden. Similar games were printed in London around the same time, but with small cupids instead of stags. Snake games were popular with young people of both sexes and were later released in new versions based on history, travel and finances.

NM.0182733

Text: Karin Dern

Ormspelet från 1791 är ett tärningsspel som går ut på att ta sig fram så snabbt som möjligt längs en slingrande bana i både med- och motgång. Det gäller att ha tur och undvika fällorna längs vägen. ”På Hjort går man fort. På Bron står man fast 2ne kast”, står det i de handskrivna reglerna. Brunnen, tornet och krogen bör man också akta sig för. Värst av allt är att hamna på dödskallen när man närmar sig slutmålet för resan, där kärleken väntar. Den som drabbas av döden måste starta om från början. ”Men den som Jungfrun hunnit. Han hela spelet vunnit”.

Spelet är troligen målat för hand och har blekts med tiden, vilket gör texten svår att tyda. Det har tillhört en fabrikör från södra Sverige. Liknande spel trycktes i London vid samma tid, men med små amoriner i stället för hjortar. Ormspelen var omtyckta bland ungdomar av båda könen och gavs senare ut i nya varianter om historia, resor och finanser.

NM.0182733

Text: Karin Dern

Windsor chair beyond the design of its time

Pinnstol bortom tidens design

This is truly a chair to marvel at! The backrest, armrests and underframe are made of crooked timber that resembles twisting snakes. The design is both timeless and boundless. The chair is folk art and handicraft that could have been made almost anywhere. It is not known who first owned it. The chair was bought from a removal van in Stockholm in the 1930s, and donated to Nordiska museet in 1965.

Using Mother Nature’s crooked branches and roots as a kind of semi-manufactured base for furniture and equipment is an ancient tradition. In a rural craftsman’s workshop, a root-trunk with branches could be the seat and legs of a chair. A crooked branch that fit nicely in the hand could be a door handle. A practical, resource-efficient solution – although in the case of this chair, it’s more fun than useful.

A craftsman with an experienced eye could look at a tree in formation and already discern the outlines of a bird’s head, an animal’s body with nose and tail, or a twisting snake. Back in the workshop, the shapes were reinforced and decorated, generally using nothing more than a sharp knife.

NM.0267981

Text: Anna Womack


Det här är en stol att förundras över! Ryggstöd, armstöd och underrede är skapade av krokvuxet virke som liknar slingrande ormar. Formen är både tidlös och gränslös. Stolen är folkkonst och slöjd som skulle kunna ha tillverkats nästan var som helst. Vem som ursprungligen har ägt den är inte känt. Stolen köptes in från ett flyttlass i Stockholm på 1930-talet. 1965 skänktes den till Nordiska museet.

Tekniken att utnyttja naturens krokiga grenar och rötter som ett slags halvfabrikat för att göra möbler och redskap har uråldriga traditioner. Hos landsbygdens hantverkare kunde en rotstam med förgreningar bli sits och ben till en pall. En krokvuxen gren som passade väl i handen blev handtag till stugdörren. Praktiskt och resursmedvetet eller, som i fallet med vår stol, mer lustfyllt än nyttigt.

Redan i trädens formationer kunde en slöjdare med tränad blick upptäcka konturerna av ett fågelhuvud, en djurkropp med nos och svans eller en slingrande orm. Väl hemma förstärktes och dekorerades formerna, oftast bara med hjälp av en vass kniv.

NM.0267981

Text: Anna Womack

Socialite in leopard’s clothing

Premiärlejon i leopardskrud

A dress worn by dentist and socialite Alice Timander at the premiere of the Swedish musical Animalen at Stora Teatern in Gothenburg, 19 May 1979. Leopard-print plush. A slim, fitted wrap model with an open front slit. Lined with red viscose. Made by the Thalia/Göran Alfredsson studio.

Alice Timander was one of Sweden’s most famous visitors to premieres, primarily film and theatre. With imaginative creations, often inspired by the theme of the performance, she attracted attention on the red carpet. Alice came to be known as ‘the premiere lion’ in the press, but she mainly thought of herself as an adventurer and dentist, and secondarily as a ‘foyer exhibitionist’. For Alice Timander, attention was not the main aim of her visits to premieres. She was passionate about theatre and loved a premiere’s special atmosphere of magic and excited anticipation.

Alice Timander became Sweden’s youngest fully qualified female dentist in 1937 at the age of 21. She worked as a dentist both in Sweden and abroad.

NM.0329605A-B

Text: Cecilia Wallquist

Klänning använd av tandläkaren och premiärlejonet Alice Timander vid premiären av musikalen Animalen på Stora Teatern i Göteborg, den 19 maj 1979. Leopardmönstrad plysch. Smal figursydd modell, öppen omlottslits mitt fram. Fodrad med rött fodersiden i viskos. Uppsydd av ateljé Thalia/Göran Alfredsson.

Alice Timander var en av Sveriges mest uppmärksammade premiärbesökare vid, framför allt, film- och teaterpremiärer. Med fantasifulla kreationer, ofta inspirerade av temat på föreställningen, väckte hon uppmärksamhet på röda mattan. Alice kom att benämnas ”premiärlejon” i pressen, men själv kallade hon sig i första hand äventyrare och tandläkare, i andra hand ”foajé-exhibitionist”. För Alice Timander var uppmärksamheten inte huvudsyftet med premiärbesöken. Hon hade ett passionerat teaterintresse och älskade premiärernas särskilda stämning av spänd förväntan och magi.

Alice Timander utexaminerades som Sveriges yngsta kvinnliga tandläkare 1937, 21 år gammal. Hon arbetade som tandläkare både i Sverige och utomlands.

NM.0329605A-B

Text: Cecilia Wallquist

Striped turn-of-the-century men’s swimming shorts

Randiga herrbadbyxor från sekelskiftet

At the beginning of the 1900s, the joy of swimming and holidaying by the sea spread to the cities’ middle classes, and a decade or so into the new century it was possible to buy a pair of swimming shorts in clothing stores.

These striped swimming shorts, with a cotton tie at the waist, originally belonged to Emil Holmgren from Stockholm. Similar thin cotton tricot shorts caused quite a scandal in the 1910s, when they were used for bathing in Mölle, southern Sweden. Even more scandalous was the fact that men and women bathed together on the same beach. It was outrageous that some men swam topless in the vicinity of women. The unwritten rule was that men should wear a full-body swimsuit. But regardless of whichever option was chosen, thin tricot was very revealing when wet; after a dip, the natural outlines of the body didn’t leave much to the imagination.

NM.0197705

Text: Marianne Larsson

Vid sekelskiftet 1900 spred sig nöjet att bada och semestra vid havet bland städernas borgarklass och något årtionde in på det nya seklet blev det möjligt att köpa sig ett par badbyxor i en klädaffär.

De randiga badbyxorna, med bomullssnodd i midjan, har tillhört Emil Holmgren från Stockholm. Liknande badbyxor av tunn bomullstrikå orsakade stor skandal när de användes vid badlivet i Mölle i nordvästra Skåne på 1910-talet. Det mest skandalösa ansågs vara att män och kvinnor badade ”gemensamhetsbad” vid samma badstrand. Upprörande var det också att vissa män, i närheten av kvinnor, badade med naken överkropp. Enligt informella regler borde män bära hel baddräkt. Oavsett vilket, i vått tillstånd var den tunna trikån avslöjande. Efter ett dopp dolde den inte särskilt mycket av kroppens naturliga former.

NM.0197705

Text: Marianne Larsson


A splendid turnip

En praktfull rova

In times past, turnips were the foundation of a successful dairy farm, but today the turnip has been all but forgotten. This turnip is 27 cm long and made of plaster, cast from a real fodder turnip of the Östersundom variety, grown at Frescati in Stockholm, 1910. A company in Berlin had the fresh turnip sent to them and made the plaster model.

A fodder turnip is a large turnip grown as animal fodder. On many dairy farms, especially in northern Sweden, fodder turnips were vital to ensure high milk production during the winter. The milk sometimes tasted of turnips if the cows ate too much, and the resulting milk was called turnip milk.

In the late 19th century, there was a great effort to cultivate better crops. Northern Sweden and Finland needed varieties that could be sown late in the spring but still produce a good harvest. Östersundom is just such a variety, produced on the Finnish Östersundom estate, by selecting turnips from Scotland. The variety was popular in Northern Scandinavia up until the 1950s, and was in turn used to breed the well-known fodder turnip variety Sirius.

NM.0404403

Förr var rovor förutsättningen för en framgångsrik mjölkgård, idag är rovan nästan helt bortglömd. Denna rova är 27 cm lång och tillverkad i gips genom avgjutning av en riktig foderrova av sorten Östersundom som odlades vid Frescati i Stockholm 1910. Ett företag i Berlin fick den färska rovan skickad till sig och tillverkade pjäsen.

Foderrova, eller ko-rova som den också kallas, är en stor rova som odlas för djurfoder. Foderrovan var på många mjölkgårdar, speciellt i norra Sverige, en förutsättning för en hög mjölkproduktion under vintern. Ibland tog mjölken smak av rovorna om korna åt mycket av dem, mjölken kallades då rov-mjölk.

Under 1800-talets senare del arbetade man intensivt med att förädla fram bättre grödor. I norra Sverige och i Finland behövdes sorter som gick att så sent på våren men likväl gav bra skörd. Östersundom är en sådan sort, framtagen vid det finska godset Östersundom, genom urval av rovor från Skottland. Sorten var populär i Norra Skandinavien fram till 1950-talet och användes i sin tur vid framförädlingen av den välkända foderrovan Sirius.

NM.0404403

Text: Per Larsson

Record player from 1959

Skivspelare från 1959

A His Master’s Voice record player from 1959 with a red imitation leather cover and top side in gold-coloured sheet metal. It could play 33, 45 and 78 rpm records.

The first generation of teenagers was born in the atmosphere of freedom after the horrors of the Second World War. Up until then, people aged 13–19 were seen as either children or adults, and were treated and expected to behave accordingly. The concept of ‘teenager’ was coined in the 1950s, highlighting the transition from childhood to adulthood as an important phase in human growth.

Teenagers now had their own fashions, films, books and above all their own music – Rock ‘n’ Roll – which appealed directly to teenagers on their terms. The music refers extensively to the previously unmentionable – sexuality – and the older generations were horrified. Rock ‘n’ Roll was accused of leading young people to depravity, and the question was asked: is Rock ‘n’ Roll really music?

Still today the older generation is horrified over teenagers’ taste in music – it seems to be the natural way of things.

NM.0287276

Text: Cecilia Wallquist

Skivspelare från 1959 klädd med röd skinnimitation, med översida av guldfärgad metallplåt och av märket His Master Voice. På den spelades 33, 45 och 78-varvsskivor.

I frihetskänslan efter andra världskrigets fasor föddes den första generationen tonåringar. Tidigare hade människor i åldern 13–19 setts som antingen barn eller vuxna och behandlats och förväntats uppföra sig därefter. Under 1950-talet etableras begreppet tonåring och med det uppmärksammades övergången från barndom till vuxenliv som en viktig fas i en människas liv.

Tonåringar får sitt eget klädmode, sina egna filmer, böcker och framför allt sin egen musik – Rock´n roll – som vänder sig direkt till tonåringarna på deras villkor. Musiken anspelar till stor del på det tidigare onämnbara – sexualiteten – och de äldre generationerna förfasas. Rock´n roll anklagas för att leda ungdomen i fördärvet och man frågar sig: är Rock´n roll verkligen musik?

Än i dag förfasas den äldre generationen över tonåringarnas musiksmak, det tycks höra till.

NM.0287276

Text: Cecilia Wallquist

Modern necessities from Blom the cabinet-maker, 1796

Nytt och nödvändigt hos snickare Blom 1796

This painted sign hung outside the workshop of cabinet-maker Carl Hendric Blom on Mosebacke square in Stockholm, showing examples of what he could make for his customers. The sign has been beaten by the elements, but still gives a unique insight into what was modern in 1796. Blom became a master in the Stockholm Carpenters’ Guild in the same year.

As through a shop window, we are given an insight into the workshop: on one side a secretaire and a tall clock cover, on the other a chest of drawers, a dressing mirror, a folding table and two elegant small tables. We can also see some of the workshop’s products that were always in demand: two coffins.

In the 1790s, highly polished mahogany furniture was the finest thing one could buy for the home. The secretaire, with its small drawers and hidden compartments, was a new kind of writing furniture that started being seen in Sweden around this time. Many of them were supplied by Carl Hendric Blom’s workshop. He often signed them with a printed paper label, and several of his pieces are therefore known today:

Carl Hendric Blom

Cabinet-maker in Stockholm

Lives in Södermalm, Catharina parish

Corner of Tullportsgatan and Svartensgränd

Building Nos. 3 and 4

NM.0080338

Text: Anna Womack

Utanför snickaren Carl Hendric Bloms verkstad vid Mosebacke torg i Stockholm hängde denna målade skylt med prov på vad han erbjöd kunderna. Skylten har utsatts för väder och vind, men ger fortfarande en unik inblick i vad som var modernt 1796. Samma år blev Blom mästare i Stockholms snickarämbete.

Som genom ett skyltfönster tillåts vi kika in i verkstaden: på den ena sidan en chiffonjé och ett högt klockfodral, på den andra en byrå, en lådspegel, ett fällbord och två eleganta små bord. Här ses också några av verkstadens ständigt efterfrågade snickeriprodukter – två likkistor.

På 1790-talet var blankpolerade mahognymöbler det finaste man kunde köpa till sitt hem. Chiffonjén, inredd med smålådor och lönnfack, var en ny sorts skrivmöbel som började dyka upp i Sverige vid den här tiden. Många sådana möbler levererades från Carl Hendric Bloms verkstad. Han signerade ofta med en tryckt pappersetikett och flera av hans möbler är därför kända i dag:

Carl Hendric Blom

SNICKARE OCH CHATOULLMAKARE i Stockholm

Bor på Södermalm uti Catharina Församling

Hörnet af Tullportsgatan och Svartensgränd

Huset No 3 och 4


NM.0080338

Text: Anna Womack

The final glory days of the hair-dryer machine

Torkhuvens sista glansdagar

A hair-dryer machine from 1961–1964. Bag in moulded hard plastic, electrically powered motor section, hot-air fan. Plastic hose for hot air to the plastic cover, which was pulled down over the hair. Westinghouse Hair Dryer, USA.

The 1960s was a time when hair fashions demanded some heavy styling: young and old people alike did their hair in rollers, sweated in the hot air from the growling dryer machines and smelled nicely of hairspray. A lot of time and money was spent at the hairdresser’s. Hair-dryer machines for home use appeared during this period, and many homes soon had one. Two models were popular. One is the salon model, with a large plastic hood on a stand which is lowered down over the hair. The subject has to sit still to distribute the heat evenly, but also to avoid getting their hair caught in the hot-air fan. The other popular model, shown here, allows more movement – as far as the cable allows. This dryer has extra features: a side vent for drying newly painted nails, and a small hole for pouring in perfume to make the drying air smell nice.

Towards the end of the Sixties hair fashions changed and became more natural and unstyled, and the hair-drying machine’s heyday gradually came to an end.

NM. 0320305

Text: Cecilia Wallquist

Torkhuv från 1961–1964. Väska i formgjuten hårdplast, eldriven motordel, varmluftsfläkt. Plastslang för varmluft till plasthuvan, som träddes över håret. Westinghouse Hair Drayer. USA.

1960-talet var tiden då hårmodet krävde hård styling: Både yngre och äldre rullar håret på papiljotter, svettas i varmluften från de brummande torkhuvarna och doftar välkänt från hårspray. Mycket tid och pengar spenderas hos ”frissan”*. Under denna tid gör torkhuvar för hemmabruk sin frammarsch och återfinns snart i många hem. Två modeller blir populära, den ena är salongsbetonad och har en stor plasthuv som från ett stativ sänks ner över huvudet. Den kräver stillasittande för att fördela värmen jämt men också för att inte håret skall trassla in sig i varmluftsfläkten. Den andra populära modellen, som visas här, tillåter mer rörlighet för brukaren, så långt sladden räcker. Denna hårtork har som extra finesser en sidoventil för torkning av nymålade naglar och ett litet hål där man kan hälla i parfym för parfymering av torkluften.

Vid 1960-talets slut förändras hårmodet till det mer naturliga, ostylade, och torkhuvens glansperiod går mot sitt slut.

*Slang för damfriseringssalong.

NM. 0320305

Text: Cecilia Wallquist

Hiking boots used in the Alps

Vandrarkängor

These practical oil-finished leather boots with spiked studs and orange metal lace holes, were donated to Nordiska museet in the 1950s. The donor was Bib Adelsköld, who had lived in Central Europe for many years. Outdoor recreational activities seem to have been among her great interests during the first decades of the 20th century. She hiked in the Alps, skied in St. Moritz and bathed in Nice. In addition to hiking boots, she also donated ice skates, a sports skirt, ski pants, sports gloves and a silk swimsuit to the museum’s collections.

Living abroad and skiing at exclusive tourist resorts like St. Moritz had long been pastimes exclusively for the wealthy. A new law was introduced in Sweden in the 1930s giving virtually every worker the right to two weeks holiday. People hiked, biked, camped, skied and skated. Outdoor pursuits became possible for more social classes, and in turn, sportswear and outdoor clothing became fashionable.

NM.0248536

Text: Marianne Larsson

Sportkängor använda vid vandring i Alperna. De praktiska smorläderkängorna, med spikdubbar och snörhål i orange metall, skänktes till Nordiska museet på 1950-talet. Givaren var Bib Adelsköld som bott i Mellaneuropa under många år. Under 1900-talets första decennier tycks friluftsliv ha hört till hennes stora intresse. Hon vandrade i Alperna, åkte skidor i St. Moritz och badade i Nice. Förutom sportkängorna har hon lämnat skridskor, sportkjol, skidbyxor, sportvantar och en sidenbaddräkt till museets samlingar.

Att bo utomlands och åka skidor i den exklusiva turistorten St. Moritz hörde till de bättre bemedlades möjligheter. På 1930-talet fick Sverige en ny semesterlag. Därmed fick så gott som alla arbetstagare rätt till två veckors semester. Människor vandrade, cyklade, campade, tältade, åkte skidor och skridskor. Friluftsliv blev verklighet för bredare samhällsskikt. Sport- och friluftskläder blev mode.

NM.0248536

Text: Marianne Larsson

Goblin candle

Vätteljus

Goblins used these candles to light up the dark night when they were out working, playing or dancing. One could find the candles afterwards, once the goblins had returned to their underground homes.

According to folklore, goblins were supernatural beings who lived underground, and they didn’t associate with humans as long as they didn’t disturb them. However, if the goblins were wronged by having dirty water, urine or some other liquid thrown over them they could take revenge, and one way was to make people sick.

Goblin candle is a kind of fossil of extinct cephalopod (squid-like) molluscs called belemnites, which were oblong and cigar-like in shape and looked like home-made candles. Goblin candles were believed to have beneficial magical powers and were used in folk medicine to treat all kinds of complaints and diseases in humans and animals. Goblin candles could be placed in a baby’s cradle or swaddling clothes to make sure trolls or goblins didn’t come and swap the baby. This particular candle came to the museum from Blekinge in 1885.

NM.0046033

Text: Lena Kättström Höök

Med det här vätteljuset lyste vättarna upp mörkret när de var uppe på marken om kvällarna för att utföra arbeten eller för att leka och dansa. Ljusen kunde man hitta efteråt, när vättarna själva hade återvänt till sina underjordiska hem.

Vättar var enligt folktron övernaturliga väsen som levde under jorden, utan samröre med människorna, så länge dessa inte störde dem. Blev vättarna förorättade genom att få smutsvatten, urin eller annan vätska över sig, kunde de dock hämnas, bland annat genom att sätta sjukdom på människorna.

Vätteljus är ett slags fossil av utdöda bläckfiskar (belemniter) med cigarrliknande, avlång form, påminnande om ett hemstöpt ljus. Vätteljus ansågs ha magiska välgörande krafter och användes inom folkmedicinen för att behandla en mängd olika åkommor och sjukdomar hos människor och djur. Vätteljus kunde läggas i vaggan eller i lindan för att inte trollen eller vättarna skulle byta ut barnet. Det här ljuset kom till museet från Blekinge 1885.

NM.0046033

Text: Lena Kättström Höök